Julen är politisk. Själv gör jag en liten vandring, söker mig vänsterut på skalan då tid nalkas att fira gamla skrifters budskap. Könsrollerna cementeras, miljöhotet läggs på is - om det finns någon, och spenderbyxorna tas på. Nu är vi så dränkta i kolorerade figurer så det är knappt man orkar bry sig längre. Det är inte utan att jag tänker på de vänstermänniskor som på 70-talet höjde sin röst mot den ökande kommersialiseringen av vårt samhälle, och hur SVT gick i USA:s ledband, bl.a. genom Kalle Ankas timme på julaftonens eftermiddag. Det är länge sedan nu som minnesorden lästes över deras motstånd och kistan sänktes ned i nyliberalismens fluffiga rosa krypta.
På Scandic hotell i Örebro finns en spännande bok i lobbyn. I den finns fruktansvärda bilder på skinande Volvo 244:or med leende barn i sockiplast framför. Boken är skriven med sådan inlevelse, sådan inspirerande förtrytsamhet över en spirande kommersialisms övergrepp. Idag är boken blott och bart en spännande artefakt, en liten boklig minneslund över det som var. Förtrytsamheten slutar och stannar numer vid den gamla Toyota Corollan och vid att man endast har bassortimentet i Boxers utbud. Ibland höjs rösterna och någon sten kastas, men i så fall mest om någon diktator störtas eller det ges mer frihet än det tas någonstans i världen, eljest är det dött. Det hade varit roligt att få veta vad författarinnan till boken om reklammakarnas hänsynslösa utnyttjande av små barn tänker idag. Jag undrar vad det beror på. Är kapitalismens seger så allomfattande att man inte orkar längre?
Till och med hos de mer bemedlade ser man hur det rynkas på näsan åt kommersialismens alla attribut. Att hålla uppe kommersen blir för folket och att inte ta del av den blir ett klassmärke, hur konstigt det än kan tyckas.Vänsterrörelsen behöver en spark i baken och lite vind i seglen. Frågan är vad det skulle vara. Egentligen sympatiserar jag ju lite i smyg med idén om att det är vansinnigt att människor får göra vad de själva vill, för det blir väl aldrig bra i slutändan. Kanske är det så att man förr lättare kunde identifiera de kapitalistiska attributen i samhället: grannens blåa hus, von Sydows nya 244, Anderssons självgående gräsklippare. Nu är allt en gräll röra och fienden har oss i sitt grepp.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar