Utanförskapets makt

Majoriteten får inte vara fördomsfull, men anklagas för att vara det i tid och otid. Minoriteter får dock ge uttryck för snart sagt vilka fördomar och beteenden som helst, de har carte blanche genom att de tillhör just minoriteter. Exemplen är otaliga. Samtidigt tillhör vi ju alla minoriteter på olika vis. De som är i minoritet känner också ofta ett utanförskap. Det utanförskapet ger större spelrum att säga saker som kan synas aparta, eller utföra handlingar som den luddiga majoriteten kanske inte sympatiserar med.

Dessutom: som minoritet, om man känner sig annorlunda, men accepterat det efter viss vånda, så förutsätter du gärna också att andra har svårt för att acceptera dig som du är. Du kanske kommer från ett brukssamhälle, där det att vara homosexuell är påtagligt annorlunda. Du har svårt att acceptera din homosexualitet inför dig själv, och inser att karlakarlarna på fabriken kommer att le i mjugg åt dig, och peka på dig med sitt sketna finger. I det att du sedan går över gränsen gör du det fullt ut, och räknar med att andra har fördomar om dig. På så vis stärker du dig i ditt utanförskap. För reaktionen är alltid bättre än tystnaden, i det att man fattat ett svårt beslut.
Men faktum är ju att karlakarlarna på bruket också är en minoritet. De befinner sig i sitt eget utanförskap. De vill gärna markera mot sina chefer och kvinnor, och överdriver då sina karlakarliga tendenser. Jargongen är rå men hjärtlig som det brukar heta, med allt vad det innebär; en förstärkning av den identitet man valt, som aktivt inbjuder till fördomar och visst utanförskap då det gäller tillträde till andra mer subtila världar. I en värld där kunskap och vikten av att respektera varandras olikheter blir allt viktigare, och där kvinnan tar allt mer plats, går tåget dock ifrån dem.

I SydSvenskan idag kan man läsa om en kvinna som valt aktivt att inte skaffa barn, redan som 25-åring. Jag förstår om hon upplever att det är ett stort beslut, men återigen, om jag ser till mig själv: vad har jag med det att skaffa? Hon bygger också en förväntan på omgivningen att den skall reagera på ett visst sätt. Hon vill och förutsätter att den skall reagera på ett visst sätt, för det är ett stort beslut för henne.

Samtidigt är tystnad, eller en helt utebliven reaktion på ett tungt beslut ännu värre. - Jaha, du är homosexuell? För resten, vet du om det är Desperate Housewifes på TV ikväll? - För helvete människa - reagera! Bli upprörd! Att erkänna min homosexualitet är mitt livs viktigaste beslut!
Om man känner sig annorlunda, vilket vi alla gör ibland, är det lätt att läsa in reaktioner hos andra människor, som ger legitimitet åt våra egna funderingar om vårt utanförskap. En inbillad fördom är bättre än en stillsam acceptans.

Så spär man på sina egna fördomar om andra människors reaktioner så gott man kan, genom att tro sig utmana andras fördomar. Och visst - det kommer alltid att finnas en gräns att passera. Men var finns den gränsen idag? För de allra flesta, låt oss kalla dem för majoriteten, går den inte vid homosexualitet, transsexualitet, kvinnliga gruvjobbare, eller bajskonstverk. Tyvärr, och jag menar det verkligen - ty det är omåttligt roligt med dem som lyckas ställa folks förväntningar på ända och som verkligen lyckas utmana - går gränsen väldigt högt och långt borta idag. Det mesta är gjort. Gränsen för de flesta går helt enkelt där du börjar göra någon annan illa. Slit av dig alla kläderna och ha brutalt statysex med Poseidon och skandera att Carl Milles var sodomist, om det roar dig. Det säger mer om dina fördomar om mig, än om mina fördomar om dig.